Julhälsning från Fagereds sanatorium. Bild: Dick Gillberg / Hallands Kulturhistoriska Museum
Sidan var näst intill blank när vi började kartlägga Fagereds sanatorium. Vi hade ett par berättelser från den egna släkten, och någon kvalificerad gissning. Sedan hittade vi en del av en journal och plötsligt blev allt väldigt konkret.
Men sedan tog det stopp. Alla vägar var uttömda.
Men de är ju aldrig det. Vi vet det.
Det var vid det första besöket på regionarkivet som vi första gången kunde gissa oss till hur mycket kunskap det kunde finnas att hämta. Vi har besökt arkivet åtskilliga gånger sedan dess.
Via vänner fick vi de första ingångarna till anläggningen som den står idag, och via ytterligare kontakter kunde vi börja samla in berättelser från personer vars släktingar vårdats där. Sedan har det bara fortsatt.
Det här året har givit en hel del nya kunskaper. Några av dem har vi delat här på bloggen. En efterlysning i hembygdsrörelsen i slutet av året har givit gott resultat och nu är det bara att fortsätta arbetet. Region Hallands regionarkiv, arkivet på Hallands Kulturhistoriska Museum på Varbergs fästning, riksarkivet i Vadstena och åtskilliga privatpersoner har hjälpt oss vidare i vårt arbete. Stort tack!
Så här i slutet av året passar det väl fint med en julhälsning? Se hur snötyngd tallen är på julkortet här ovan. Julfrid även på sanatoriet, får vi gissa.
Här och nu är det vi som skickar denna julhälsning, men egentligen är kortet sänt från Varbergsflickan Edith – en av sanatoriets första patienter. Kortet är poststämplat 1919. (Sanatoriet öppnade 1914.) ”En glad och angenäm Jul samt Ett Gott Nytt År önskas” från Edith, och vi stämmer in i hennes hälsning.
Bild: Dick Gillberg / Hallands Kulturhistoriska Museum
Vi möter en möhippa i folkvimlet i trapporna vid Trocadéro. Härifrån har man obruten utsikt mot Eiffeltornet. Bild: Dick Gillberg
Paris i oktober. Vi promenerar på Marsfältet mot Eiffeltornet. Det är en solig helg och på gräsmattorna samlas parisare och turister till picknick.
Eiffeltornet en solig helg i oktober. Vi närmar oss det över 300 meter höga tornet i promenadtakt. Bild: Dick Gillberg
Vi passerar köerna vid Eiffeltornet och sätter kurs mot Trocadéro. Vi går på bron över Seine och sneddar mellan alla turister som ska fotografera varandra med denna parisiska symbol i bakgrunden.
Med rätt vinkel kommer både vännerna och tornet med i bild. Bild: Dick GillbergHenri Cartier-Bresson Foundation visar Richard Avedons bilder från boken In The American West. Arbetet med bilderna till boken pågick mellan 1979 och 1984. Bild: Dick Gillberg
Sex kilometer västerut ligger Henri Cartier-Bresson Foundation. Där visas Richard Avedons In The American West. Det blir en god fortsättning på fotofestivalen Arles.
Från väggarna blickar tonåringar mot oss – tonåringar som ser ut att ha levt hårt. Och gruvarbetare, luffare och cowboys, butiksbiträden och motellägare – alla fotograferade mot vit bakgrund. Richard Avedon åkte runt i de västra delarna av USA med sin 8 x 10 storformatskamera och ett helt gäng assistenter när han arbetade med projektet.
Arbetet resulterade i boken In The American West från 1985. Den är en klassiker. Här får vi se alla fotografierna från boken, och därtill bland annat polaroidbilder från projektet. Här finns också tackbrev som de porträtterade skickade till Richard Avedon efter att boken kom ut.
Helg och tid för en tur i bil. En Fiat 500 med sufflett. Bild: Dick GillbergParkera inte här någon gång under dygnet. Kvinnan skyndar på i steget. Bild: Dick GillbergDet är minst lika många människor utanför Café de Flore som det är inne på serveringen. Bild: Dick Gillberg
I övrigt inbjuder Paris till stadspromenader med genklang från Hemingways 1920-tal och Stig Claessons 1950-tal. Vi läser om Haussmanns omdaning av Paris och promenerar längs Sankt Martin-kanalens kajer. Vi får också med oss ett besök i kyrkan La Madeleine innan det är dags att vända hemåt.
Kyrkan La Madeleine började byggas på 1760-talet. Den stod färdig först 1845 och då hade bygget både pausats och löpt parallellt med både revolutioner och krig. Bild: Dick GillbergTrapporna vid Montmartre en förmiddag i oktober. Vart går stegen nästa resa? Bild: Dick Gillberg
Med utblick från ett av påvepalatsets torn, över torget strax nedanför, staden och det omkringliggande landskapet. Bild: Dick Gillberg
Hur många påvar kan katolska kyrkan ha? En. Det tyckte man även på 1300-talet. Problemet var bara att man inte var överens om vem som skulle vara påve. Resultatet blev att en påve satt i Rom och en annan i franska Avignon. Ett tag fanns det även en påve i Pisa.
Vi reste till Avignon och tog del av denna historia genom att besöka det gamla påvepalatset.
Det var vi inte ensamma om att göra. Vi hade sällskap av såväl skolungdomar som franska familjer på utflykt och digitala kreatörer. Har vi kommit med på någon video direktsänd av influenser från Japan? Inte omöjligt, med tanke på allt det filmmaterial som några av besökarna måste samlat ihop.
Påvepalatset i Avignon tillhörde Vatikanstaten fram till 1791. Bild: Dick GillbergKlart man vill ta en bild utanför påvepalatset! Är alla med? Nu! Bild: Dick GillbergDe svarta lådorna i mitten av salen kröns av ett slags QR-koder som besökarna till påvepalatset kan fånga in med hjälp av de läsplattor som de tilldelas i entrén. Få besökare verkade vara förtjusta i denna lösning. Idén kan vara god, men tekniken var inte särskilt användarvänlig. Ge oss en riktig guide! Bild: Dick GillbergEn av påvepalatsets trädgårdar fann vi i den östra delen av palatset. Bild: Dick GillbergPåvepalatset i Avignon med sin krenelerade mur varifrån palatsets försvarare kan skjuta från öppningarna och söka skydd bakom tinnarna. Bild: Dick Gillberg
Byggandet av påvepalatset inleddes 1335. Allt som hör därtill fungerar mer eller mindre som en egen stadsdel.
Vi passade också på att gå ut på den halva bron som givits namn efter Sankt Bénézet. Rhone forsar och breddar ibland. Den medeltida stenbron som från början sträckte sig över hela floden har skadats av vattnet och den som vill komma från strand till strand har inte mycket nytta av den, då den upphör mitt i floden. Den som däremot vill få en vacker vy över staden och det omkringliggande landskapet gör rätt i att ta promenaden ut på bron.
Sankt Bénézet-bron övergavs redan på 1600-talet, då flera av valven hade rasat. Bron ansågs vara för dyr att underhålla. Bild: Dick Gillberg
Batia Suters bilder visades i de underjordiska valven mitt i Arles gamla centrum. Den som besöker fotofestivalen i Arles får stadens historiska sevärdheter på köpet. Fler än vi fastnade för det häftiga ljusspelet i valven. Bild: Dick Gillberg
Årets version av fotofestivalen i Arles inleddes i somras och avslutades den gångna helgen. Festivalen arrangeras återkommande sedan 1970. Vi var där några dagar under den sista veckan och fick möta såväl konst som kulturhistoria.
Vägen till Arles gick via Paris. Väl framme, efter en tågresa genom ett landskap i brytningstid mellan sommar och höst, hade vi en eftermiddag, en heldag och en förmiddag på plats för att ta del av festivalen.
Amfiteatern mitt i Arles uppfördes omkring år 90. Efter Västroms fall byggde människor sina hem innanför teaterns murar. Men byn innanför murarna rensades bort under 1820-talet och sedan 1830 används teatern igen, bland annat för konserter och tjurfäktningar. Bild: Dick Gillberg
Vi visste att vi skulle få möta mycket fotografi och fotokonst och en fin stad med byggnadsverk från Romarrikets dagar, men vi visste inte att de två skulle förenas på ett så bra sätt. Utställningarna ges bland annat i stadens gamla kyrkor och kloster och som fotofestivalsbesökare får man på det här sättet liksom stadens sevärdheter på köpet. Vad bra!
Marknad vid stadsmuren i Arles. Grönsaker, bröd, kött, fisk, hantverk och loppisprylar samsas på platsen. Marknaden är på plats varje onsdagsförmiddag. Bild: Dick Gillberg
Utställningarna gavs på 25 olika adresser – alla inom gångavstånd från stadskärnan. Vi besökte… ja… drygt hälften? Flera av adresserna stod värd för flera olika utställningar. Utställningarna är alltså långt många fler än adresserna.
Letizia Battaglia (1935 – 2022) fångade livet i Palermo på bild. Duvan och pojkarna fotograferades under ett påskfirande. Bild: Dick Gillberg
Vad gjorde då mest intryck?
Vi föll båda för Letizia Battaglias bilder från 1970- och 1980-talets Palermo. Hon arbetade som pressfotograf och fångade maffians mord, invånarnas vardag och årets högtider på bild. Utställningen innehöll också en dokumentärfilm där hon berättade om sitt liv och arbete.
Batia Suters bilder visades i de underjordiska valven vid stadens torg. Ljussättningen och miljön, och att vandra mellan bilder projicerade på textil i denna 2000 år gamla miljö var en häftig upplevelse.
En blank daguerreotyp från utställningen med fotografierna från de anonyma fotograferna. Den ena resenären fångad i reflektionen. Bild: Dick Gillberg
In Prays Of Anonymous Photography gillade vi också – kanske mest för den roliga idén att samla på fotografier från icke-fotografer.
Här fanns en samling bilder på en dam som älskade att resa, och som lät sig bli fotograferad på alla de platser hon besökte genom sällskapsresor. ”Jag var här!” Den bilden har vi väl alla hemma? Resultatet i det här sammanhanget: Dam vid bro, dam på välbesökt strand, dam vid gammal kyrka, dam på torg, dam vid slott, dam i dal, dam på utkiksplats, och så vidare – underbart!
Samma utställning bjöd på den rörande historien om mannen som träffat en kvinna som efter en kort romans lämnat honom och staden de möttes i. Han hade därefter rekreerat deras korta romans genom att fotografera platserna de träffats på. Flera av fotografierna i hans album hade sällskap av anteckningar som berättade när de mötts på platsen och vad de sagt till varandra.
Häxkonster. I anslutning till fransk-tyska fotografen Ann-Christine Woehrls utställning med bilder på kvinnor anklagade för häxeri i Ghana fanns denna ljus-, ljud- och bildinstallation. Bild: Dick Gillberg
De häxanklagade kvinnorna i Ghanas berättelser stannade också kvar i minnet, liksom filmen Stendhal Syndrome av Nan Goldin där hon drar paralleller mellan sina vänner och älskare och antikens berättelser om Amor och Psyke, Narkissos och Eko och Diana och Aktaion. Todd Hidos The Light From Within med anonyma hus i natten och landskap fotograferade genom bilrutan lämnade oss med en känsla av melankoli.
Med reservation för att vi inte såg alla utställningarna: Borde inte något på festivalen möjligen upprört oss?
Kombinationen av konst, fotografi, kulturhistoria och arkitektur fångade oss. Efter två nätter i Arles var det dags att fara vidare. Mer om det i nästa resebrev.
Utsikt från översta våningen på Fagereds sanatorium – nuvarande hotell Lia Hof. Bild: Dick Gillberg
Arkitekt Rudolf Langes gamla sanatoriebyggnad imponerar. I vår research har vi besökt byggnaden flera gånger, och vi vet genom besöken att spåren efter sanatorietiden i mycket är borta.
Gamla Fagereds sanatorium i Lia är i dag ett hotell, och innan dess har det haft en rad olika funktioner. Huset har varit med om mycket efter att sanatoriet stängdes 1965.
För några månader sedan fick vi möjlighet att gå ännu en runda i huset. Den här gången fick vi gå upp på vinden. Spännande! Nåja, måttligt. En vind är en vind är en vind– även på ett gammalt sanatorium.
Spåren är borta. Men vänta nu… Vad är det där?
I ett hörn i en mörk vrå står en låda. Och den är inte tom. Lådan innehåller böcker. Och inte vilka böcker som helst. Det här är böcker som tillhört sanatoriets bibliotek.
Vi hittade lådan med böckerna från biblioteket på vinden. Bild: Dick Gillberg
Finns Giftas med? Kallocain? Det går an? Nej, det ska sägas att vi just den sommardagen inte hade Kulturkanon i tankarna – även om den när detta skrivs är rasande aktuell. Där och då blev vi mest fascinerade att över huvud taget hitta någonting från sanatorietiden på vinden.
Men låt oss ge ett par exempel på vad vi fann: Framtidens människa av Grethe Morthorst och diktsamlingen Grodnattvard av Staffan Larsson. Ingen av dessa böcker har funnits eller finns på vår läslista – och vi vet inte heller i vilken mån de lästes eller diskuterades på sanatoriet.
Men att det lästes och att det diskuterades – det vet vi genom andra källor. För en del patienter blev sanatorievistelserna en tid för studier i form av exempelvis brevkurser, eller helt enkelt förkovrande i egen regi. Böcker och tidningar och föreläsningar fanns att tillgå, för den som så önskade.
Martina Hansson berättar om kapellet och begravningsplatsen vid Apelvikens kustsanatorium i Varberg. Bild: Dick Gillberg
Apelviken i Varberg är sol och bad, stugliv, camping och surfing – men har också varit adress för ett stort sanatorium. Läkaren Johan Severin Almer tog här emot tuberkulossjuka barn med start 1902, då under ytterst enkla förhållanden. Verksamheten växte och ett par decennier senare var Apelvikens kustsanatorium väl känt, och belagt med patienter från hela landet.
Den här historien är väl ihågkommen i Varberg, även om sanatoriebyggnaderna i dag används som hotell.
I området finns också en begravningsplats med ett kapell. Många familjer hade inte råd att låta skicka hem sina avlidna barn och därför fick barnen sin sista viloplats i sanatoriets närhet istället för på hemorterna.
Kapellet och dess begravningsplats omges av ängar och lövskog med rikliga inslag av vindpinade ekar. Området är populärt bland flanörer. Inte undra på det – naturen är vacker och växlande och blåsiga dagar brusar Kattegatt mäktigt i bakgrunden.
Sanatoriets historia är väl dokumenterad genom forskningsinsatser av lokalhistoriker. Varje sommar hålls guidade visningar i kapellet och på kyrkogården med den här dokumentationen som stöd. Visningarna arrangeras med stöd av Sensus, och en av guiderna är Martina Hansson som hjälpt oss i våra efterforskningar om Fagereds sanatorium – genom att berätta om sin familjs kopplingar till det sanatoriet. Självklart ville vi därför gå på en av visningarna i Apelviken – och särskilt då en av guidningarna som Martina gav i sommar.
Sagt och gjort – vi tog del av en av Martina Hanssons guidningar. Historierna som berättas är rörande, och vi känner dem från Fagereds sanatorium: Mitt i eländet finns alltid hopp om en framtid utan sjukdom och lidande.
Även om verksamheterna skiljde sig åt en hel del var kärnan den samma både för barnen i Apelviken och de vuxna lungsjuka i Fagered. Näringsrik kost och vila skulle ge hälsan åter.
En annan likhet – som vi kan återkomma till: Arkitekt Rudolf Lange som ritade Fagereds sanatorium är även arkitekten bakom Apelvikens kustsanatorium.
Gravarna i Apelviken är på sätt och vis ett vittnesmål från Fattig-Sverige. För många familjer var det en ekonomisk omöjlighet att ta hem sina avlidna barn. Barnen som ingen hade råd att ta hem fick sin sista vila här, i Apelviken, ett stenkast från kustsanatoriet.
Zetterbergs Trio: Arvid Johansson på piano, Sune Stenström på fiol och Karl Zetterberg – med ett leende på läpparna – på trummor. Bild: Ur Per-Olof Zetterbergs samling
”Det kom en liten orkester från Falkenberg. Jag minns särskilt trummisen, han var rolig.” Orden är Agneta Gips. Hon växte upp i läkarvillan på Fagereds sanatorium och minnet är från 1950-talet.
Hon är inte den enda som kommer ihåg den rolige trummisen.
Även Anita Andersson som arbetade på sanatoriet under det sena 1950-talet och det tidiga 1960-talet minns honom. Anita bläddrar i sitt fotoalbum och visar oss en bild. ”Där är orkestern jag berättade om. Där är trummisen.” Hon skrattar vid minnet.
Fotografi från Anita Anderssons album. Anita minns orkestern väl. Bild: Ur Anita Anderssons samling
Vad hette orkestern? Varken Agneta eller Anita minns. Men trummisen gjorde alltså sådant intryck att de kommer ihåg honom – ännu nära 70 år efter att de hörde honom spela.
Tillvaron på sanatoriet kretsade vid den här tiden naturligtvis runt behandlingen – både för personalen och patienterna. Mat, vila, medicinering, promenader och vila igen. Sängar skulle bäddas, undersökningar genomföras.
Men på 1950-talet, precis som under tidigare decennier, fanns också tid för vård av själen – tid för förströelse och nöjen så gott det gick. Det arrangerades filmvisningar och konserter, föreläsningar och turneringar i luftgevärsskytte. Agnetas och Anitas minne rör personalens bal som hölls årligen någon gång kring jul, nyår eller trettonhelgen. Huruvida trion med den rolige trummisen även spelade för patienterna vet vi inte säkert, men vi gissar det.
Vi vill veta vad orkestern hette och vem trummisen var. Det är meningslöst att leta efter någon bokning av dem i handlingarna på Regionarkivet. För hur skulle vi leta? Efter ”orkestern med den rolige trummisen”? Nej, knappast.
Det vi har att gå på är:
• Trummis (rolig)
• Trio
• Eventuellt från Falkenberg
Vad göra? Jo, man rådfrågar Lars Hillerström som driver Studio Lynga. Han arbetar med en stor kartläggning av gamla orkestrar från Falkenberg – en verklig kulturgärning. Är det någon som vet något om roliga trummisar, är det han.
Och mycket riktigt. Han gissar på Zetterbergs Trio, ledd av Karl Zetterberg – omtalat rolig trummis. Vi håller föreläsningar i Okome och Falkenberg och testar teorin på åhörarna. Jodå, det kan stämma. Ingen har i alla fall något att invända.
Lars Hillerström hjälper oss komma i kontakt med Karl Zetterbergs son – Per Olof Zetterberg.
”Min pappa hette Karl Gotthard Zetterberg. Han spelade trummor. Det är alldeles säkert han som skulle varit skämtsam och rolig, det var hans signum på kalas”, säger Per Olof när vi hörs på telefon. Bingo!
Per Olof Zetterberg berättar om sin far Karl Zetterberg. Bild: Dick Gillberg
En junikväll träffas vi. Vi visar Anitas bild. Ja, visst, det är hans far. Zetterbergs Trio. Arvid Johansson spelade dragspel och piano och Sune Stenström spelade saxofon och fiol. Zetterberg jobbade som sättare på Hallands Nyheter, Johansson som kontorist eller kamrer på Falken och Stenström kan ha varit stenhuggare. Musiken var ett extraknäck.
”Zetterbergs Trio spelade på fester och arrangemang. Pappa var en humoristisk och glad person. Jag kan tänka mig att han kunde roa publiken på sanatoriet med imitationer och sådant”, säger Per Olof.
Per Olof Zetterberg: ”Pappa hade många intressen. Inte nog med att han spelade trummor, han körde MC och spelade fotboll också.” Bild: Dick Gillberg
Karl Zetterberg hade bland annat ett nummer där han tog upp personer från publiken och hypnotiserade dem.
Vad fick han de ”hypnotiserade” att göra?
”Det var allt möjligt. Att det var flugor och bin som stack dem och sådant.”
Ingen i Zetterbergs Trio sjöng men de brukade ha med sånghäften till publiken. Repertoaren bestod mest av populära schlagers. Karl Zetterberg underhöll också med att berätta historier. Musik, sång och skratt – så var det när Zetterbergs Trio spelade.
Zetterbergs Trio spexade med publiken. Trion var flitigt anlitad på fester i och runt Falkenbergstrakten under 1940- och 1950-talen. BILD: Ur Per Olof Zetterbergs samling
Minnet av din pappa och hans medmusiker lever fortfarande – även 70 år efter spelningarna.
”Det är roligt att höra. Han var sådan i verkliga livet också. Han gick bort 1997.”
Karl Zetterberg (1908 – 1997). Bild: Ur Per Olof Zetterbergs samling
Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 25 oktober 1924, hämtad från Kungliga Bibliotekets onlinetjänst Svenska Tidningar.
Är du bra på att tvätta i tvättmaskin och att glansstyrka? Då kan jobbet som tvättförestånderska på Fagereds sanatorium kanske vara något för dig. Lönen är på 900 kronor om året – i alla fall nu när vi skriver 1925. Förra året stannade lönen på 600 kronor, men då hade man också ett dyrtidstillägg. Och glansstyrkning – ja, det har vad vi förstår att göra med sådant som stärkta kragar och manchetter.
Tjänsten som tvättförestånderska annonserades ut i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning i oktober 1924.
Tidningssidan bjuder ett intressant vittnesmål om 1920-talet. Den som inte lockades av att ta hand om tvätt på Hallands läns sanatorium kunde söka andra arbeten. En murare kunde få arbete hos Nyberg i Partille. En konkurrenskraftig kolimportfirma sökte en energisk försäljare av kol.
En rask och duktig flicka kunde få tjänst hos Krooks thebrödsbageri på Götabergsgatan i Göteborg. Den cirka 18 år gamla flicka från landet som önskade hjälpa en husmor i närheten av Långedrag kunde med fördel kontakta fru Rhodin på Allmänna vägen. Många av annonserna gällde arbete som hembiträde eller barnflicka. Men också alltså denna – tvättförestånderska på Fagereds sanatorium.
Hessleby sanatorium i Mariannelund fotograferat 1937. Bild: Digitalt Museum / Jönköpings läns museum
Tusentals patienter vårdades på Fagereds sanatorium under den tid som verksamheten var igång. Patienternas svar på sanatoriekuren registrerades i journalerna. De omfattas av sekretess. Men 70 år efter att den sista journalanteckningen gjordes kan vi få titta i dem.
Vårt intresse att titta i journaler är dock begränsat. Vi är inte medicinhistoriker, utan intresserar oss mer för det vardagliga livet på sanatoriet, före feberkurvor och förekomst av bakterier.
Däremot vill vi gärna veta mer om hur våra släktingar mådde. Journalerna bör ge svar. Om vi hittar dem. Vi går bet på E:s och K:s journaler. De finns inte att hitta där de rimligtvis borde kunna finnas – på Regionarkivet i Halmstad. När sanatoriet lades ner och verksamheten flyttades till lungkliniken i Halmstad i mitten av 1960-talet kasserades många gamla journaler. Därför är det skralt med journaler i arkivhyllan.
A:s journal verkar ha gått samma öde till mötes. Den hörde till de inaktuella det år flytten gjordes, och allt tyder på att den kasserades.
Och där fastnade vi. Inga journaler. Vi hade nått vägs ände. Men kanske inte…
Visst hade A vårdats också på Spenshults jubileumssanatorium? Ja, det vet vi säkert. Och gamla fotografier säger oss att också E vårdades där. Kanske finns journalerna från Spenshult hos Regionarkivet i Halmstad?
Men nej. Inga journaler efter A eller E i den hyllan heller.
Men spåren tog inte slut med det. A vårdades också på Hessleby jubileumssanatorium i Småland. Kan hans journal därifrån finnas hos Riksarkivet i Vadstena?
Ja, i Vadstena får vi napp. A:s journal från Hessleby finns där. Och inte nog med det – där finns också journalen från Spenshult. Vi förstår det som att journalerna från Spenshult fördes till Hessleby när Spenshult lades ner.
Den som söker gamla journaler bör alltså inte ge upp hoppet även om de första svaren är nedslående. Kanske har också dina släktingar vårdats på flera sanatorier? Med lite tur kanske du kan finna dem, även om fyndet inte görs på det arkiv du först förväntade dig.
Karin Larsson i brudklänning, målad av Carl Larsson i Grez-sur-Loing.Rebecka i brudklänning i Grez-sur-Loing 2024, fotograferad av Dick Gillberg.
Carl Larsson och Karin Bergöö förlovade sig på bron i Grez-sur-Loing 1882. Det var här de hade träffats. Senare under 1880-talet tillbringade de ett par somrar i Varberg. Vi vistas dagligen nära adresser där de bodde och verkade.
Självklart vill vi hitta deras platser även i Grez-sur-Loing. Bron är lätt att hitta. Inför resan har jag några speciella motiv för ögonen. Carl Larsson porträtterade Karin i Grez. I en av målningarna, vid bron, bär hon sin brudklänning. Tänk om man kunde hitta den exakta platsen där han målade henne? Vilken sida av bron var det? Vilken sida av floden? Väl på plats blir det att leta och fundera, vandra runt i terrängen och försöka hitta samma vyer.
Kan ett stenblock vara vägledning? En stor, möjligen huggen sten, skymtar i målningen. Den borde finnas kvar. Vi hittar en sten. Men är det samma sten? Troligen inte. Men det är det närmaste vi kommer.
Min fru Rebecka hade på min uppmaning med klänningen hon bar när vi gifte oss, och nu fick hon klä sig i den en gång till. Sedan var det bara att invänta bra ljus.
Under de senaste nära 150 åren har träd både vuxit upp och försvunnit i Grez-sur-Loing. Stora träd skymmer i dag de vyer som Carl Larsson och hans samtida konstnärsvänner – Richard Bergh och andra – såg när de var på plats i Grez. Det är helt enkelt omöjligt att få samma motiv i dag som de hade då, under 1880-talet.
Karin Larsson i brudklänning, målad av Carl Larsson i Grez-sur-Loing.Rebecka i brudklänning i Grez-sur-Loing 2024. Bild: Dick Gillberg
Gillberg & Kvint 